Tjugohundratolv var ett intensivt år.
Mycket som hände, många kontakter och mycket träning blev det.
Introducerade ett nytt QiGong-pass i början på året.
Började lära ut Hui Chun QiGong på fredagar och det tog inte lång tid innan passet hade sina trogna deltagare.
Hui Chun betyder ungefär “Tillbaka till källan/ungdomen/ursprunget”. En form där rörelse varvas med stillhet. Det är inte många rörelser egentligen men dom repeteras desto fler gånger. Passet i sig tar ungefär en timme att genomföra.
Själva formen lärde jag mig under tiden i Kina och började alltså lära ut den i januari.
Spontana kommentarer från eleverna är att man blivit rörligare, att man fått ökad uthållighet och att det blir en skön känsla i kroppen.
QiGong-klasserna måndagar och torsdagar har utvecklats och vuxit. Nya elever står bredvid “gamla” elever. Endel yngre, några äldre.
Övningarna är oftast desamma men förståelsen för dessa djupnar och utvecklas allt eftersom man lär sig. Mitt jobb här är att erbjuda guidning, erbjuda stöd och “ledtrådar” i övandet men själva arbetet får eleven stå för.
En elev åkte 30 mil enkel väg en gång för att inte missa kvällsklassen, det är ett bra betyg tycker jag 
Mycket Wudang-träning har det blivit. Inte så många elever men de som kommit har varit desto ambitiösare. Mycket hårt arbete har lett till påtaglig utveckling. Ett sant nöje att se och följa deras process. Att de idag kan saker som för ett år sedan inte var möjliga. Träningen är inte alls bara mjuk och avslappnad utan tvärtom, den kan vara riktigt hård och utmanande på många sätt och eleverna klarar mer och mer.
Träningen i sig involerar Taiji Quan, lära sig olika former grundligt, svärdsträning, parövningar, styrketräning och konditionsträning. Rörlighet och smidighet, koordination och motorik. QiGong i olika former. Meditation. Ja, det finns mer att nämna men allt kommer i sinom tid.
Att träna är att utvecklas, inifrån utåt och utifrån inåt. Det är inte bara kropp, inte bara knopp, det är allt, seHelheten.
Utöver träning så har det blivit mycket Föreläsningar och utbildningsuppdrag. Jag är numér ett stående inslag på Luleå Tekniska Universitet
där jag håller i kurserna för Basal Kroppskännedom och Psykiatri och Sjukgymnastik. Jag har även gästat på Hälsovägledarprogrammet där jag pratat och Kroppskännedom i teori och praktik. Ämnen som berör på många olika sätt utifrån den stora responsen som jag upplevt.
Vad är kroppen? Hur kan man förstå kroppens bärare, personen? Vad är träning? Vad skiljer träning från behandling?
Jag har även haft nöjet att få föreläsa på Kalix folkhögskola på deras Socialpedagogiska program. En treårig utbildning för de som bla annat arbetar inom ungdomsvård, på behandlingshem, inom kriminalvården och möter olika människor med olika behov av stöd och vård.
Här har det huvudsakligen kommit att handla om Egenvård och vad vi har för grundläggande behov för vår hälsa till kropp och själ.
Behov som grundlades för ungefär 150 000 år sedan och fortfarande gäller. Behov som inte har något med Facebook, datorer eller försäkringskassan att göra utan behov som är rent kroppsliga. Många intressanta reflektioner från eleverna, som visade sig vara både människor, föräldrar, barn men ffa levande människor. Ämnet berör alla, oavsett vad eller var vi är. Lever vi som vi lär, som vi bör?
Vi vet mycket men förstår lite kan man säga att vi kom fram till.
Jag har även hunnit med en resa till London för en workshop.
Efter kontakter via Facebook blev jag inbjuden att komma till London för en helg och hålla en öppen workshop i Regents Park.
En helg som kom att innehålla otroliga möten, mycket träning och ett underbart värdskap av mina värdar Alan och Lorri Ann.
Jag kom att möta bla Bob Fermor, flerfaldig internationell mästare där han tävlat med olika Kung Fu vapen. Sedan ett antal år sedan tränar han huvudsakligen Taiji Quan och är idag Linjebärare av det system som han lär ut (Det är stort). Invald i Hall of Fame hösten 2012.
Jag fick äran att bli inbjuden till hans hem och kom där att möta inte bara hans trevliga fru Joanne (som också tävlat) utan även Bobs huvudelev Dave, en tidigare elev som tränat sedan 80-talet, en gemensam facebook-vän Petra och så då Alan, min värd.
Det blev en dag med Push-Hands, prat, mat och glada skratt. En dag som än lever kvar i minnet.
De personliga möten jag haft, de kontakter jag fått visar mig att jag är på rätt väg, Jag erbjuder något som behövs, något som saknas i vårt snabba rastlösa samhälle. Vi behöver inte vänta tills vi blir sjuka innan vi börjar agera. Vi har mycket att vinna på att förebygga och stabilisera.
Svaret är inte alltid det snabba, det enkla eller det billiga. Svaret är ibland något annat. För några finns svaret på sehelheten. se
Jag ser nu fram emot 2013.
Fler möten, mer kontakter med både gamla bekanta och nya vänner.
Mer träning för egen del. QiGong-klasser precis som tidigare. Föreläsningsuppdrag varvat med annat arbete. Utveckling i den fart som tillåts.
Vi ses
